Canto 11:
Släpp ut oss. Vi kvävs. Vi tappar balansen. Våra skåp vinglar. Våra väskor välter. Vi kämpar upp för trapporna. Vi hamrar mot väggarna. Vi slår upp dörrarna.
Släpp ut oss. Vi är för många. Vårt antal ökar ju mer vi slåss, för mer plats, för en planka att slå på. Vi är för nära. För att plocka varandra på löss. För att hjälpa eller skada varandra. Ficktjuven kan inte lyfta sin krossade hand, inte heller mördaren sin kniv.
Vi kväver varandra. Vår instängda vrede, flår vår hud och släpps lös. Vårt antal ökar, fruktansvärt. Vi krossar de som trampats ner, en mjuk massa. En panikpudding, skakad av rädsla.
Vi sjunker mjukt. Uppsvällda och blöta, besegrade.
I Polen ska vi göra en teaterpjäs baserad på boken The Sinking of the Titanic, och styckena ovan är en del som vi svenskar ska göra på svenska för publiken. Här i canto 11 skildras hur tredjeklassarna på nedra däck kämpar för sina liv då båten börjar sjunka.
ALLTSÅ JAG ÄR SÅ GALET TAGGAD. Skriver packlistor för fullt och längtar tills då man får spela riktig högklassteater igen. söndagsöndagsöndag. Älskar när det är djupare och viktigare tankar som ska framföras, inte bara en massa tjoller. Åh vad det här känns roligt!
Kommentarer
Trackback
